Då har syndafloden kommit igen då. Precis som förra gången, precis samtidigt ! Jag blöder obeskrivligt mycket !!!
Jag är knäckt och tankarna om jag någonsin ska få bli mamma snurrar i mitt huvud konstant. Pratade med kliniken idag. Vi får inte börja om, utam måste först ta det som finns i frysen även fast den inte klarade upptiningen förra gången. Det tycker jag är taskigt !!!! Varför genomgå en exta psykisk press när de vet att chanserna är små för att ett enda ska överleva. Varför måste jag gå igenom det??? Varför inte få börjka om, och kankse få några till till frisen så ett FET kan lyckas med högre procent senare???? Jag blir galen på alla konstiga regler.

Jag tror att R är jätteledsen oxå, fast han inte visar det för mig. Han skyller ju allt på sig själv eftersom vi gör detta pga manlig faktor. Jag är livrädd för att det kommer komma en tid då jag måste välja min man eller en större chans till att få barn. Ett liv utan barn är inget liv för mig. Jag vill inte/tänker inte leva et barnlöst liv. ALDRIG !!!

Jag tror R förstår mer och mer att det faktiskt är så. Så från att vara helt negativ till adoption så har även han nu börjat tänka i de banor att det kanske är sista utvägen för oss att bli föräldrar tillsammans.